Historik över våra raser.

För många tusen år sedan, drog sig inlandsisen undan i Norden och lämnade land efter sig som så småningom skogsbekläddes och besättes av olika djurarter. Älvar och sjöar fylldes av fisk. Som en naturlig följd flyttade så människorna efter för att ta del av vad naturen gav, det var jägare och fiskarfolk.

Dessa förfäder kom inflyttande från söder och österifrån och hade då redan hunden som följeslagare. De vapen som jägarna hade till buds då, var som alla förstår mycket primitiva, pil och båge, giller av olika slag, och jaktlyckan var väl då som nu skiftande. Man kan förstå att de hade lätt att ta till de hjälpmedel som då fanns att tillgå och då menar jag en fyrfota vän, hunden. 

Det finns utgrävningar som visar att för 7000 år sedan fanns det hundar med, som var lik våra spetshundar i kroppskonstitution. För jägare på den tiden var en hund som kunde stoppa bytet med skall, ett bra hjälpmedel. Det har spekulerats om inblandning av varg i våra jakthundar, och det är konstaterat att så är faktum, men mer eller mindre i olika raser. Och kanske därför en av komponenterna i olikheten i raserna. På den tiden och långt fram i nästan nutid så var rasskillnaden inte avgränsade som nu, utan de var av delvis av slumpen, och av vad sorts jakt de brukades till, olika både i storlek och färg.

En salig röra av hundar av olika typer, blev de inte bra för sitt ändamål, blev de inte långlivade, en naturligt urval. Därför är det troligt till sannolikhet att alla spetshundar är mycket närbesläktade och i grunden kanske samma "ras". Våra raser, Norrbottenspetsen och Finsk spets är med stor säkerhet samma "ras", med samma ursprung.

 

När finnarna på senare delen av 1800-talet renodlade den finska spetsen var de i alla färger, med mycket vitt, grått och också svarta inslag. Finnarnas målsättning var att kondolisera den mer enfärgade finska spetsen, vilket innebar en jakt på de andra färgerna. Denna förädlingskampanj fördes i de södra delarna av Finland och med den tidens kommunikation nåddes inte de norra delarna.

Detsamma gällde för Sverige i norr och fjällnära trakter och detta in i början av 1900 talet. Alla spetsraser som registrerades i svenska kennelklubben före 1906 gick då under namnet Nordiska spetsar.

Norrbottenspetsen

Norrbottensspetsen forna utbredningsområde omfattade både nordligaste Finland och Sverige. Dessa hundar användes till pälsdjursjakt företrädelsevis men också till skogsfågeljakt. De var redan i början av förra seklet kända av den tidens kynologer.

Bankdirektör S Sahlin skrev i sin monolog 1908 över den nordiska spetsen att "dessa i regel småväxta fågelhundar, som man finner rätt allmänt i öfre Norrlands skogsbygder, hvars enda egentliga hundstam de äro". Man möter också i den tidens litteratur hunden under namnet "nybyggarspets". Den beskrivs av E Orstadius i jägareförbundets tidskrift om dess arbetssätt som också i dag är helt korrekt.

Svenskarna ville ta efter finnarnas initiativ och renodla Norrbottens fågelhund, som den då hette. I Svenska kennelklubbens tidskrift kunde man 1912 läsa att deras spetshundssektion beviljat "ett anslag af 100 kr till understödjandet af pågående renodlingen av Norrbottens fågelhund. Den ras man härigenom afser att fixera, påminner mycket om den finska spetsen."

Löjtnant Kantzov i Boden var en av de första som intresserade sig för rasen, han skriver 1911 i brev till kennelklubben att han ända sedan 1907 med stort intresse noterat allt om Norrbottens fågelhund. Han insände också förslag till en rasstandard, som till utseende liknar en oförädlad finnspets.

Han beskriver vidare den typ som allmogen anser vara den rätta fågelhunden och sorterar då bort lapphund och gråhund. Han beskriver också att den har nedärvt anlag för att skälla ekorre, "hvilket dock i så fall utan svårighet bör kunna tagas ur dem."

Så fel han hade i det fallet... Kantzov konstaterar att rasen för femtio år sedan förekom allmänt, men nu (1912), bara på enstaka gårdar inom dess gamla utbredningsområde, som var i skogslandet fem mil från kusten, från finska gränsen till Umeå älv i söder.

Kantzovs arbete med rasen ledde fram till en rasstandard, och en officiellt godkännande, men det blev inte mycket mer. Ett av skälen till misslyckandet var att den liknade den finska spetsen alltför mycket, samt att kontakten

med folk som ägde dessa hundar var bristfällig. Norrbottens skällande fågelhund avfördes så 1947 ur SKK:s register, eftersom någon individ av rasen inte varit känd sedan 1936. Men det fanns många rastypiska hundar kvar i Norrbottens inland och i slutet av 50-talet, när Stig Onnerfedt kom inflyttande till Pajala, började det hända saker. Han brann av hundintresse och hade tidigare belönats med Hamiltonplaketten för sin uppfödning av jaktspaniels.

Onnerfeldt upptäckte att här och var på gårdarna fanns spetsar

som han hört och läst om. Då föddes tanken på att återuppliva denna ras. Hans ambition var att få fram så många rastypiska hundar att SKK skulle godkänna den som ras. Med Blondie av Bjerkefall, reste han runt på olika utställningar för att visa upp och skapa förståelse för rasen, och han skrev också artiklar i jakt och hundpress som väckte intresse och sympati, och han började själv med uppfödning av Norrbottenspetsar. Men att skapa en ny ras kräver förutan att ha entusiastiska hundägare och uppfödare med sig, också en rasklubb eller som i det här fallet en fågelhundssektion av Norrbottens älghundsklubb, vilken bildades 1963.

 

Den upplöstes 4 år senare och ombildades till Specialklubben för Skällande Fågelhundar. 1964 kom rasen på remiss till sektionen men intresset var dåligt. Först 1966 kunde man enas om att rasen skulle omhändertas under sektionens verksamhet. Trots ett stort motstånd, där man talade om dess likhet med finsk spets och att jaktformen med ekorrjakt var en svunnen epok, lyckades man övertyga nog många i styrelsen.

Rune Samuelsson fick så i uppdrag att skapa underlag för en inventering och skrev så ett upprop 1967 som tillsändes tidningar, jaktorganisationer och skogsfolk och andra som kunde ha vetskap om var sådana hundar fanns att finna. Resultatet blev över förväntan och över 100 hundar granskades och av vilka hälften håll måttet. 36 av dessa kom till den första utställningen i Öjebyn 1967. De var förståeligt av skiftande kvalité, varierande storlekar, typ och färg.

Men för att SKK skulle godkänna den som ras, krävdes att det fanns en specialklubb som kunde ta hand om den och då ansökte man om att få bilda specialklubb för skällande fågelhundar , vilket beviljades 1967. Det återuppväcktes inte bara en ras detta år, utan också en ny specialklubb inom SKK.

Vilka som ska ha den största äran av att rasen räddades, och då i sista stund, må vara svårt att avgöra, det var många entusiaster som la ner mycket arbete, men Onnerfeldt hade från första början idén om rasens uppbyggnad.

Vi som verkar i dag, och älskar dessa hundar, är dessa människor ett stort tack skyldig, ingen nämnd och ingen glömd.

Finsk Spets

Den Finska spetsen har i grunden samma ursprung som Norrbottensspetsen. Den är Finsk nationalras sedan 1979. Det finns en teori i Finland om dess historia, att det fanns etniska grupper sedan årtusenden i det som är nuvarande norra och östra Finland, som kväner, tavaster och samer. De hade varit jägare och fiskare i all sin tid. De är folkgrupper som bosatte sig där efter inflyttningen av jägare och fiskare, när inlandsisen drog undan. De hade med stor säkerhet, till hjälp i jakten, små och stora spetshundar. Därifrån kan den finska spetsen också ha sitt ursprung.

Enligt forstmästare Hugo Richard Sandberg, som levde och var verksam i slutet på 1800-talet i Finland, så började bildandet av rasen 100 år e Kr. Sandberg skrev den första rasstandarden redan 1892. Han hämtade hundar i nordöstra Finland där han hittade de mest rastypiska individerna. Hundarna hade behållit sitt ursprung bättre där, i de trakter man inte kom i kontakt med andra hundar så ofta.

Sandberg har i en tidning "Sporten", beskrivit den finska spetsen och han skriver bl.a. att fast än hundarna väl var värda att utfodra, var de ibland tvungna att själva anskaffa sin föda, genom att fånga fåglar, råttor och andra små däggdjur. Troligen gjorde de det ända med glädje, för så mycket jakt finns det i dem. Samtidigt behövde de skydd av människor mot vargar. Denna hårda verklighet har gett rasen många bestående drag och egenskaper. Mest typiska är dess reaktionssnabbhet, misstänksamhet mot okända, trofasthet mot de sina och den starka viljan att vakta de egna reviren.

Finska kennelklubben bildades 1889 och hade som sitt mål att anordna utställningar och jaktprov för att kartlägga den finska spetsen och stövarraserna. Sandberg beskriver den finsk spetsens jaktegenskaper, karaktär och utseende. Han skrev bl.a.: "Hunden mer än de flesta husdjur har befunnits vara mottaglig för intryck av sin ägare. Det är därför inte underligt att även den finska spetsen, som levt i nära beröring med familjen, med vilken den delat dess ljusa och mulna dagar, i mycket visar drag, vilka påminna om dess husbonde, finnen. Sin husbonde visar denna hund tillgivenhet och uppoffrande trohet. Mod äger den långt mer än man av en så liten hund kan vänta sig." Sandberg uppmanade den då nygrundade kennelklubben att tillvarata denna värdefulla, sant genuina finska hundras.

1892 beslutade kennelklubben att inskriva den finska fågelhunden i sin stambok och godkände i stort Sandbergs förslag till rasstandard. Förädling av rasen fortsatte och 1898 anordnades det första jaktprovet. Den finska spetsen anses i dag som ett resultat av högklassig avel.

Den svenska historien

Till Sverige invandrade den tidigt, eftersom kvänerna och samerna i Finland hade hundar, lika den finska spetsen, får man anta att de haft det här också, eftersom de i tidigt skede invandrade österifrån.

Sandberg skrev, " Varhelst finnarna bosätter sig från norra Ryssland till Sveriges finnskogar, så följer språket, finnbastun och trädskällaren med." De så kallade svedjefinnarna började sin invandring i början av 1600-talet i Värmlands, Dalarnas, Hälsinglands, Medelpads och Ångermanlands skogsbygder och det finns domstolsutslag gällande tjuvjakt, där det finns beskrivet att de hade "små spetshundar till hjälp."

I höjd med Umeå där bottenhavet kallades för kvarken, utbytte jägare hundar och allehanda ting när de träffades under säljakt. I Norrbotten fanns det ett ständigt utbyte över Tornedalen, som pågått i alla tider. Det berättas att det på var och varannan gård i Norrbotten fanns det en spetshund. Alla dessa hundägare, senare i historien, hade inte stora intressen att registrera sina hundar, de jagade inte bättre med några papper på dem. De var långt ifrån vår huvudstad. I de finska stamböckerna går det väldigt tidigt att hitta svenska namn på de som köpt finnspetsvalpar, men de har troligen inte registrerats här i Sverige.

Och före 1906 hette alla, Nordiska spetsar, i kennelkubbens stambok. Efter den tiden fanns några finska spetsar registrerade, men alltefter ökade de, för att vid 40 talet finnas i ett ganska stort antal, men de flesta fanns i mellersta och södra Sverige, och var troligen inga hundar som användes till så mycket jakt.

1916 bildades den första klubben för spetsar, Svenska Spetshundsklubben. Den upplöstes 1960 och alla jaktspetsar flyttades då till det nybildade Svenska Älghundsklubben. Det fastställdes då att den finska spetsen också skulle ingå som älghund. En av Älghundklubbens lokalklubbar, Norrbottens, upptog jaktprov för skällande fågelhundar 1963, och ett samarbete med den finska klubben etablerades. Eino Takkunen kom över och ledde utbildningen av jaktprovsdomare.

1964 anordnades den första utställningen med ett stort antal hundar med god kvalité. Under samma höst ordnades ett jaktprov i Vittange och Gällivare med ett 15-tal hundar till start. Men lövfällning, regn och höststorm försvårade, men en del bra resultat noterades ändå. Verksamheten runt den finska spetsen ökade i mitten av 60-talet. Samtidigt återuppväcktes även intresset för Norrbottenspetsen. När den registrerades som egen ras 1967, bildades en specialklubb för dessa båda raser, Specialklubben för skällande fågelhundar. För att klubben skulle utvecklas indelades landet i tre lokalklubbar. SSF växte sakta under hela 70-talet, när den plötsligt började expandera och det bildades nya lokalklubbar nästan årligen under en period, för att i dag vara 11 st.

Som mest var medlemsantalet 2300 under början av 90 talet. Sedan dess har medlemsantalet minskat till dag c:a 1800. Men efterfrågan på valpar har ökat, och i dag är efterfrågan större än tillgången och detta gäller båda raserna.

Text: Bengt Persson